Rapport/sjukvårdshundar från förr, hundarnas historia!

En gång i tiden för länge, länge sedan. Så länge sedan att inte ens Lidingö Brukshundklubb bildats, brukade min pappa ta med mig på bio på den gamla anrika Maxim Teatern i Birger Jarlspassagen i närheten av Norrmalmstorg. Pappa var en stor filmfantast och förutom westernfilmer älskade han gamla stumfilmer med Charlie Chaplin och Buster Keaton. Även om jag tyckte att det var kul att gå på bio och få lite godis, så blev nog aldrig de här gamla stumfilmerna med Chaplin och Keaton några favoriter. Men så var de ju knappast några barnfilmer heller.

När nu Staffan Nordin bjöd in till Nostalgisk Filmafton, med fri entré för Stockholmdistriktets medlemmar, en frusen februarikväll i Solna Sundbybergs klubbstuga och inledde kvällen med att berätta.

– De dåliga nyheterna är ju att de flesta av de här filmerna är i svart/vitt och de är alla stumfilmer, fick jag för en kort sekund en flashback 50 år tillbaks i tiden och till Maxim Teatern. 

Om än icke allt så var i alla fall en del bättre förr.

För tjugo år sedan köpte jag en videokamera för att framför allt filma familjens häst– och hundaktiviteter. Kameran var så dyr att jag var tvungen att gå ut ur elektronikbutiken en kort stund för att verkligen överväga den då stora investeringen. Men investera gjorde jag och det var kul och många roliga filmer blev det samlade på vad vi idag tycker är förhistoriska VHS-kassetter. Idag filmar vi i mycket högre kvalitet och längre sekvenser med våra mobiler. Minneskorten i kameror idag är gigantiska och vi kan ta hur många bilder eller film som helst. Men kvantitet slår sällan eller aldrig kvalitet. En fotograf med 8, 24 eller 36 bilder på rullen var noggrann med vilka bilder han tog. Hade du 6-7 minuter smalfilm till hela semestern blev det glimtar här och var, noggrant utvalda förstås. 

Tyskland 1916.

Den första filmen Staffan ska visa för oss är nu över 100 år gammal och visar tyska rapport– och sjukvårdshundar i både utbildning och fältarbete och han börjar med att berätta lite om filmens bakgrund.

– Den här filmen är framställd av Bild & Filmmyndigheten i Tyskland 1916, alltså mitt under första världskriget. Att filmen är professionellt gjord är också en av filmens styrkor då den är klippt och redigerad och efter att jag själv nu har sett den ett par gånger så växer också en story fram som jag ska försöka berätta för er medan filmen rullar på.

– Jag hittade den här filmen av en slump på Kungliga Biblioteket och avdelningen som heter Svensk Medie Data Bas. Det visar sig att filmen har kommit till Sverige via en man som skänkt filmer till SMDB och som i sin tur hade fått den av en major i den dåvarande Persiska Armén. Hur den hamnat där vet jag inte, men kanske det var som så att de funderade på att skaffa sig rapporthundar och hade filmen i studiesyfte, berättar Staffan och fortsätter. Den här filmen är kanske unik för i ursprungslandet Tyskland är den registrerad som försvunnen i arkiven. 

Sydtyskland 2016,,,”the story”.                  

– Filmen är inspelad på ett större gods i Sydtyskland där Franz Müller som var ansvarig för tyska arméns rapporthundar höll till. Redan 1913 hade Tyskland avvecklat sin rapporthundsverksamhet, men när kriget strax efteråt var en bister verklighet så aktiverade man åter hundverksamheten med både rapport– och sjukvårdshundar. Just tiden för första världskriget var ju verkligen rapporthundarnas storhetstid, guidar Staffan oss medan filmen rullar igång.

Rasparad.

De första filmsekvenserna visar någon form av rasparad där soldaterna två och två kommer in i bild med sina respektive hundar. Staffan berättar också att rapporthundsförarna arbetade två och två i så kallade ”rotar”.

Några av de första hundarna som dyker upp ser definitivt ut som några tidiga exemplar av schäfer. På den här tiden var ju schäferhunden inte mer än ca 15 år gammal som ras och såg inte riktigt ut som vi tänker oss en schäfer idag, etthundra år senare.  

Kapten Max von Stephanitz.

Schäferns grundare var även han en man inom den tyska armén, nämligen en Kapten Max von Stephanitz som vid en utställning 1899 såg en hund som han blev oerhört förtjust i och genast köpte. Denna hund var givetvis…

Horand von Grafrath – schäferns anfader.

Denna hund som von Stephanitz spontant köpte gav han namnet Horand von Grafrath och den anses vara schäferrasens anfader. Horand registrerades i Tyskland redan 1895, men då under sitt ursprungliga namn.       von Stephanitz kom sedan tillsammans med några vänner också att bilda den Tyska Schäferhundklubben och var där aktiv i många år.

Åter till Sydtyskland och rasparaden.

Efter schäfrarna kommer det några kuperade dobermann med förare in i bild.

– Titta noga nu, säger Staffan plötsligt. Om inte dobermannhundarna hade varit kuperade, hade ni knappast kunnat skilja dem från de rottweilers som snart kommer in i bild!

Om nu schäfern har förändrats under de etthundra åren som gått sedan filmen gjordes, är det nästan ingenting mot rottweilerns förändring. De kraftpaket vi idag känner som rottisar är långt ifrån dessa smäckra och som sagt dobermannliknande varelser i filmen.

Inget är rätt, inget är fel. Det är bara så människans ideal och avel har påverkat raserna under lång tid.

Airedaleterrier.

Hundarna virvlar förbi i det ofta ganska snabba och lite ryckiga tempot som är signifikativt för gamla stumfilmer. Förutom schäfer, rottweiler, dobermann och några varelser som endast kan beskrivas som jyckar, dyker det då och då upp airedaleterrier på bilderna.
– Alla hundar som var mellan 40-70 cm i mankhöjd var av intresse för den tyska armén. Huvudsaken var att de var relativt stora, orädda och arbetsvilliga berättar Staffan.

Annorlunda dressyrmetoder.

Vid den här tiden använde man sig ofta av ganska bryska dressyrmetoder när det gällde hundträning och det som förvånar mig när jag ser filmerna och träningen med riktigt korta koppel är faktiskt att många av hundarna ser förvånansvärt glada ut. Hundarna är överlag också ganska magra och seniga. Som bäst får de kanske en grabbig klapp i sidan som belöning och lite av husses matrester till middag. Fast mat fick de nog, annars hade de inte orkat arbeta som rapporthundar.

Brevduvor.

I en av filmsekvenserna får vi se hur soldaterna stoppar ned brevduvor i hundarnas klövjeväskor. Hunden drar sedan iväg i full fart ut mot frontlinjen, där den minst sagt omskakade duvan tas upp ur väskan och får ett meddelande med sig tillbaka hem till basen. Det var inte ovanligt på den här tiden att man samkörde rapporthundar och brevduvor.

Brevduvor i Sverige.

– Även här i Sverige hade vi ett brevduveväsen, berättar Staffan och fortsätter. De hade en avelsstation och ett duvslag ute i Frösundavik som lades ned så sent som 1949. 

Andra arbetsuppgifter.

Filmen visar också unika bilder på hur rapporthundarna drar ut långa sträckor av kommunikationskabel för radiokontakt mellan basläger och frontlinje. De kunde även göra nytta genom att springa ut med kärl med mat och näring till soldaterna i skyttegravarna. Självklart riktigt farliga uppdrag. Men med tanke på en hunds snabbhet och att den kanske var max 70 cm hög måste den också ha varit svårträffad för en prickskytt med dåtidens vapen. En människa hade säkerligen behövt mycket längre tid att åla sig ut med kabel eller mat till sina kollegor och dessutom var ett mycket lättare mål att pricka så fort han sträckte sig upp det minsta för att se i vilken riktning han skulle ta sig för att finna sina kamrater.

Sjukvårdshundar.

Efter lite dressyrbilder där soldaterna bland annat tränar linförighet eller fritt följ får vi se tyska sjukvårdshundar från samma tid. Sjukvårdshundarna var oftast civila hundar, men kontrakterades av militären vid behov. Under åren 1893-1946 fanns en organisation som hette, ”Tyska föreningen för sanitetshundar”. Filmerna när vi får se dem söka efter skadade i fält visar hundar som till synes mest irrar omkring utan någon direkt taktik i sökandet och de verkar också söka över enorma ytor. Men å andra sidan så var ju säkert slagfälten under WW1 också enorma och oftast otillgängliga områden. När hunden finner en skadad soldat är det rullmarkering som gäller och de är sedan, trots allt, snabbt tillbaka hos sin förare. Förarna pinnar på ut i fält efter sin sökhund, medan befälen rider ut till häst och barskt delar ut order om att den beridna fältambulansen behöver kallas ut. 

Den här filmen som Staffan visat och guidat oss igenom får verkligen ses som ett fantastiskt tidsdokument av bruks– och tjänstehundsdressyr från en svunnen, ofta mörk, men med hjälp av sådana här dokument en icke bortglömd tidsperiod. 

Karlskronaavdelningen 1938.

Innan SBK blev SBK hette föregångaren Föreningen Svenska Skydds- & Sjukvårdshunden och bildades redan 1918. I flottstaden Karlskrona fanns i trettiotalets slut en mycket aktiv avdelning av FSSSH och den starke mannen bakom klubben som även satt som dess ordförande i över tjugo år var Statspolisen Albin Johansson.

Karlskrona var på den tiden en av landets större städer. På 30-talet så var det egentligen mest brukshundsverksamhet Stockholm, Göteborg, Västerås och Norrköping. Men som sagt med Albin Johanssons idoga arbete fanns det även en aktiv verksamhet i Karlskrona. Av någon anledning, som vi idag kan vara glada för, så har någon av Karlskronamedlemmarna filmat en hel del från föreningens kurser och olika aktiviteter.

I en av sekvenserna får vi se hur elegant skräddade herrar och ibland även damer tränar hundmöten i vardagssituationer. Redan här har man hunden på vänster sida, vilket ju givetvis underlättar för en artig handskakning herrar och damer emellan.

I en annan filmsnutt får vi se en ganska avancerad inkallningsövning där hundarna ligger plats och sedan kallas in en och en. En övning som imponerar än idag när den genomförs utan trassel.

Vattenapportering!

I något som liknar en kanal inne i själva Karlskrona övar hundarna på vattenapportering och Staffan som fortfarande tryggt guidar oss genom filmmaterialet berättar.

– Vattenapportering var faktiskt med som ett moment inom SBK:s bruksgrenar in på 50-talet, men var icke alltid med. Kanske av det enkla skälet att det ej fanns ett lämpligt vattendrag i närheten att utföra momentet i. 

Vart är vi på väg?

Vi får även se någon form av spårarbete där föraren under en promenad, utan att hunden ser det, lägger ut ett föremål under gång och sedan efter en stund ska hunden spåra tillbaka, hitta och hämta föremålet. 
Bakspår skrek alla i filmsalongen! Må ju så vara, men i alla fall en bra nosaktivitet för hunden.

Mondioring modell 38?

Som avslutning på Karlskronafilmen anno 1938 får vi se flera hundar som tar sig fram och tillbaks över ett mäktigt högt klätterhinder. 
– Klätterhindret var 1,50 cm i högre klass och 1,80 i segrarklass och det var meningen att hundarna verkligen skulle klättra både upp och ned. Just klätterplanket fanns med som ett moment inom SBK-proven ända fram till 1972, berättar Staffan. – Jag tycker att de här hundarna är riktigt duktiga, berömmer Staffan vidare och ber oss att notera hur väl hundarna fokuserar på sin uppgift oberoende av de andra hundarna som ska klättra samtidigt.

Några darriga sekvenser av skyddsarbete får vi också se och det verkat mest handla om att hundarna på filmen ska bevaka ett föremål och inte släppa fram figuranten till det den är satt att vakta av sin förare.

Bägge de här två sista momenten finns ju med i skyddsgrenen Mondioring och just bevakningen av föremål var länge omdebatterat när entusiasterna av denna gren jobbade hårt för att få den officiellt godkänd av SKK och SBK. 

SM för brukshundar samt landskamp Sverige mot Finland. Strängnäs 1958.

År 1940 bytte FSSSH namn till det som vi idag känner igen som SBK eller Svenska Brukshundklubben. Aderton år senare, det vill säga 1958 var det dags för SM för brukshundar i stiftsstaden Strängnäs. I samband med SM:et arrangerades också en landskamp mellan värdnationen Sverige och grannlandet Finland.
I något gammalt dammigt arkiv har Staffan funnit en ibland lite darrig och helt klart amatörmässig, svart/vit film från denna tävling, som då var den största brukstävling som arrangerats här i Sverige. 

SM avgjordes på den här tiden alltid i oktober och var, trots att det var ett så pass stort arrangemang avgjorde allt på en dag. Staffan inleder också med att berätta att vi kommer att få se en hel del turistbilder från Strängnäs, men även fina bilder från fältproven och lydnaden men icke från prisutdelningarna och tillägger.

– Första spårpåsläppen var 10.20 och de sista runt 15-tiden, så när det var dags för prisutdelningar var det för mörkt för att filma. Några år senare ändrade SBK till att arrangera SM över två dagar.

Pansarregementet P 10 Strängnäs.

Regementet P 10 och Överste Virgin ställde verkligen upp med alla tänkbara resurser för att det skulle gå att genomföra detta arrangemang. Själva tävlingsplatsen var belägen vid det så kallade Svältenlägret, medan t ex spårmarkerna, med inte mindre än trettioen spårhundsekipage, låg ute på Fogdön mellan Strängnäs och Eskilstuna. 

Bekanta ansikten.

Några i filmpubliken inklusive Staffan själv har varit med i några år i SBK-svängen nu och vår eminenta speakerröst ger filmen extra liv genom att ge namn till ansikten som sveper förbi på den gryniga, men mycket sevärda filmen.

– SBK:s dåvarande ordförande Nils Robert Bjuke och vice ordförande Sven Hydén. Vidare Nils Löwenborg, Eje Öhrn, SBK:s generalsekreterare Tage Pehrson, Axel Hellgren och Front Pelle. 

Fler av dåtidens hundkändisar flimrar förbi och Staffan guidar vidare.
–  Greta Eriksson som själv påstod att hennes Schäfergårdens Grogg var ”schäfrarnas konung”, sen Sven Ölla Johansson, Bengt Sjöberg, Sören Franke, Sven Järverud och Verner Snöborgs som var tävlingsveterinär.

I en annan filmsekvens dyker Sven Palmäng upp med sin sjukvårdshund schäfern Carina och vi får veta att Staffan gick en sökkurs på 60-talet för just Sven.

Vi får se sjukvårdshundarna i arbete och slås av alla människor som går runt eller sitter ned i sökområdet. Alla dessa var störningar för hundarna som skulle söka och markera liggande figgar. Just den här tävlingsdagen gick det dåligt för just sjukvårdshundarna och tyvärr blev ingen godkänd. Några år sedan fasade man också ut sjukvårdshundarna ur SBK-verksamheten.

Landskampen Sverige vs. Finland.

Landskampen kanske kan ses som en tidig upplaga av NoM. Det finska landslaget anlände Stockholm med båt till Skeppsbrokajen och de fick sedan åka buss till Strängnäs. Helt säkert en inte lika snabb och enkel resa som idag. Det finska laget ställde upp med spår– och rapporthundar. Man ansåg inte att det egna skyddshundsmaterialet var tillräckligt bra och därför fick de stanna hemma. Respektive nation ställde upp med tre hundar i respektive gren och de två bästa resultaten räknades.

Brukshunden nr 5-6, 1958.

I tidningskollegan Brukshunden nr 5-6 anno 1958 var det ett långt reportage från tävlingarna och vi ska här plocka några stycken ur arkiven.

SBK:s Strängnäsavdelning.

– Arrangerandet av dessa tävlingar innebar en omfattande uppgift för SBK:s Strängnäsavdelning, en av de mindre inom klubben. För fullgörandet av sitt uppdrag hade avdelningen också måst mobilisera alla sina personella resurser och därigenom nödgats avstå från att själva ställa upp tävlande.

Kommunikation till tävlingssekretariatet.

– Förbindelsetjänsten mellan tävlingssekretariatet och de skilda tävlingsplatserna var planerad på följande sätt. 

Fast radio installerad i sekretariatet och på rapportgruppens huvudstation. De tre övriga rapportstationerna hade tillgång till en rörlig radio som följde vederbörande biträdande tävlingsledare. På grund av vissa mankemang kom 

Radioförbindelsen med de båda sistnämnda grupperna emellertid att inte fungera planenligt.

Förbindelsen med skyddshundsgruppen upprätthölls i stället medelst cykelordonnanser och med spårhundsgruppen medelst de i skytteltrafik gående bussarna för förflyttning av tävlande, samt med privata bilar.

Öppningsceremoni.

– Efter vederbörlig veterinärbesiktning var en högtidlig öppningsceremoni arrangerad kl 9 i Svältenlägret. Hundar och förare stod där uppställda på imponerande led. Ett 500-tal åskådare hade även infunnit sig. 

Öppnandet inleddes med hälsningsanförande av centralstyrelsens N R Bjuke, som därvid särskilt bjöd de finska gästerna välkomna.

Därpå följde vederbörlig flaggceremoni ledd av överstelöjtnant F Wennberg som i anslutning därtill å regementets vägnar hälsade alla välkomna.

Stort uppbåd av tävlande. 

I 58 års SM upplaga av Brukshunden kan vi läsa att 71 hundar var anmälda varav 66 kom till start. Alla 66 hundarna deltog i de internationella proven och 57 av dessa tävlade om SM titlarna i skydd, spår, rapport och sjukvårdshund. I de olika grenarna var hundarna fördelade enligt följande, 12 st i skyddshundsgruppen, 3 st sjukvårdshundar, 31 st spårhundar och 20 st rapporthundar.

Av skyddshundarna fullföljde samtliga hela tävlingen, av spårhundarna var siffran 25 fullföljande av de 31 startande och av rapporthundarna var det 11 som fullföljde.

Gubbe med schäfer.

Under filmkvällen och framför allt under de tre sista filmerna återkommer Staffan flera gånger till uttrycket ”gubbe med schäfer”. 

Blott 60 år gammal och schäferägare vill jag inte riktigt förstå vad Staffan menar eller om han försöker antyda något? Men Brukshundens statistik från Strängnäs SM 58 om antalet startande hundar och fördelningen av raserna kanske, trots allt ger en antydan om vad han menar. Vi läser i tidningen.
– Vad rasfördelningen beträffar var schäfern som vanligt dominerande. 

I spårhundsgruppen tävlade en riesenschnauzer, en dobermannpinscher och tre collies, i rapporthundsgruppen två dobermanpinscher av vilka flera gjorde mycket goda prestationer. 

Övriga 59 var schäfrar. 

SM.

Vi läser åter innantill i Brukshunden från 1958.
– Inte alla hundar som framfördes i tävlingarna om svenska mästerskap, var tillräckligt tränade och åtminstone för närvarande av klass för att fylla de anspråk som bör ställas på en hund i SM. Fall av otursamhet eller tillfällig indisposition är dock givetvis alltid att räkna med. Men i stort sett hade årets uppbåd av SM-hundar glädjande nog inte blott kvantitativt utan även kvalitativt sett större bredd än vad fallet varit tidigare.

– Vardera av de Svenska Mästarna erhöll för ett år Axel Hellgrens vandringspris i respektive grenar, varom nu tävlades för tredje gången. Det blev nya innehavare över hela linjen. I skyddshundspriset har nu Bengt Sjöberg med Anisette, den avlidne K-E Hamrin med Asco och Harris Westman med Duncan vardera en inteckning. 

I rapporthundspriset har Harris Westman och Duncan två inteckningar och K-E Lindmark med Zari en inteckning.

I spårhundspriset har Jörgen Jarl med Cole två inteckningar och Margit Nordqvist med Bob en inteckning.

Domarkommentarer för skyddshundarnas fältprov av Axel Hellgren.

– Om man frågar sig var de bästa skyddshundarna för närvarande finns i Sverige blir svaret alldeles säkert Västerås. I denna grens fältprov placerade sig sålunda tre Västeråshundar främst. Segrande skyddshund blev nu Duncan, tidigare flerfaldig mästare som rapporthund. Duktigt gjort av såväl hund som föraren Harris Westman.

I spårningen misslyckades av de tolv tävlande hundarna endast två, varför man får betrakta spårarbetet som lyckat. 

Bästa sakstövning utfördes av Reija som gjorde ett utmärkt sök och fann samtliga föremål. Även Timmis Heino och Duncan gjorde en bra sakstövning.

Bästa skyddsarbetet utfördes av Frejahöjdens Brando, därnäst Ockels Erro tätt följd av Duncan och vältrimmade Zar.

Den svenska elit av skyddshundar som här var samlad , kan säkerligen väl hävda sig i vilket land som helst. Alla förare framförde sina hundar på ett mönstergillt sätt.

Dommarkommentar spårhundarnas fältprov av Tage Pehrsson.

Dagens stora och glädjande överraskning inom spårhundsgrenen var att av 31 startande hundar inte mindre än 26 klarade fältprovet och att av dessa mer än hälften eller 15 uppnådde certifikatpoäng. Vilket allt innebär ett rekord. Det utmärkta resultatet vittnar väl i första hand om att förarna på allvar gått in för denna tävling och väl förberett sina hundar. En bidragande orsak var också att arrangörerna kunde bjuda de tävlande på en förnämlig spårterräng.

Liksom tidigare brukar vara fallet, kom även vid denna tävling hundens arbete inom sökrutan att sänka betyget i rätt många fall. Av de 15 hundar som fann maximalt antal apportföremål och spårläggaren, fick sålunda ej mindre än 10 hundar betygsavdrag för ej fullgott arbete vid spårets upptagande eller under spårningen fram till första vinkeln. Som exempel kan nämnas att föraren i alltför stor utsträckning försökte påverka hundens arbete vid själva upptagandet av spåret, att hunden ej visade det rätta spårintresset, vilket i ett par fall hade till följd att hunden gick över spåret både en och två gånger inom sökrutan, samt att hunden ej visade fullgod effektivitet vid utarbetande av spårvinkel.

Int ch Valpas som ingick i det finska landslaget visade sig vara en angenäm bekantskap. Så fort hunden påbörjade sökarbetet i rutan kunde man av hundens perfekta arbete genast dra den slutsatsen att det här var fråga om en hund av mycket hög kvalitet. Upptaget av spåret skedde utan någon som helst anmärkning och därefter var det enbart ett nöje att studera Valpas utomordentliga spårarbete. Snabbt och effektivt avverkade den spåret och visade därjämte stor säkerhet i apportering. När den sedermera återkom från spåret med alla föremålen och spårläggaren var det dags att dela ut dagens första 10:a.

Vi kan vidare läsa i Pehrssons domarkommentar att Schäfergårdens Grogg, konungen bland schäfrar enligt ägarinnan, klarade vinklar och förledningsspår utan besvär. Grogg kunde dock ha haft ett bättre upptag.

Publikens kommentar.

När det gällde hunden Cole som hade en mindre lyckad dag först i spåret och sedan i upptakten av lydnadsmomenten och föraren då helt enkelt bröt, så hördes en kvinnlig röst i den stora publiken höja sin stämma.

– Även en hund har väl rätt att någon gång ha en mindre lyckad dag utan att därför behöva bli tagen från tävlingsplatsen innan proven avslutats. Häri hördes många åskådare instämma.

Rapporthundarnas fältprov av Martin Norman.

– De fyra rapportsträckorna hade regelmässiga standardlängder, dvs 1/1,5/1,5/2 km eller sammanlagt 6 km. De kunde till huvuddelen betecknas som medelsvåra. Under tävlingsdagen var de relativt tungsprungna på grund av ymnigt regn dagarna före.

– Av 20 startande hundar fullföljde 11 tävlingen.

De två bästa rapporthundarna för dagen var Zari av Videbacken som visade utmärkt uppträdande vid stationer och rapportsträckor och fick betyget 10.

Även Älvbygdens Arras som likaledes visade utmärkt uppträdande fick betyget 10.

Sjukvårdshundarnas fältprov av domaren Sven Hydén.

– Sjukvårdshundarna var denna gång en besvikelse och ingen kunde godkännas . De yttre betingelserna var ganska ogynnsamma, därigenom att vittringsförhållandena var ovanligt besvärliga.

Skyddshundarnas lydnadsprov av Sven Hydén.

– Int ch Duncan fördes som vanligt lugnt och säkert och fick höga betyg. Duncan företer dock en del ålderstecken i hopp och hade besvär med krypandet. 

Hårfint bättre i appell var dock Reija med ett flertal fullträffar men hon snuddade i häcken och var nära att missa vanlig apportering. Man kan som bekant aldrig vara säker, även när det gäller de bästa hundar.

Spårhundarnas lydnadsprov av domaren Georg Enecrona.

– Som helhet betraktad var standarden mycket god. Åtskilliga toppbetyg och många 9:or och 8:or noterades.

– De två inledande viktiga grundmomenten ”linförighet” och ”framförgående” samt ”fritt följ” var bra. I det förra hade tjugo hundar betyget 8:a eller högre.

– De svagare momenten var i allmänhet ”krypande”, ”framåtsändande”, samt i vissa fall ”skall på kommando”, ”apportering” och ”klätterhopp över plank”

– Då förarna visade tydlig kännedom om i de nämnda svagare momenten förekommande fel och brister bör dessa kunna elimineras genom rätt och målmedveten träning. I en del fall verkade hundarna tryckta måhända beroende på överträning.

Resultat och vinnare SM i Bruks Strängnäs 1958.

Skyddshundar

Int Ch Duncan v d Welandschmiede schäfer med Harris Westman 668,5 poäng

Spårhundar

Int Ch Valpas schäfer med Pentti Mattson Finland 578,5 poäng (deltog ej i SM)

Bob schäfer med Margit Nordkvist 578,5 p (SM vinnare spår!)

Rapporthundar

Zari av Videbacken schäfer med K-E Lindmark 588, 5 poäng.

Denna film skänkt av Direktör Henric Andreasson och avser att visa hur dressyrarbete inom Svenska Brukshundklubben bedrives.
Så lyder den inledande texten på den sista filmen som Staffan ska visa oss denna vinterkväll i Solna-Sundbybergs klubbstuga. 

Henric Andreasson och Kennel av Åsabo, schäferuppfödning på 50-talet.

Andreasson bodde i samhället Åsa några mil söder om Göteborg och drev Kennel av Åsabo framgångsrikt i många år. Henric Andreasson importerade en del avelshannar till sin uppfödning och födde också upp en hel del framgångsrika brukshundar. Bland annat blev en Åsabohund svensk rapporthundsmästare.
Staffan har med idogt detektivarbete bland filmrutorna lyckats datera denna film till runt 1956-57. Tyvärr, gick Andreasson bort redan 58 endast 63 år gammal.

Dåtidens dressyrarbete.

Andreasson åkte runt på brukshundklubbarna och visade sina filmer och berättade om dressyrarbete eller lydnadsträning och aktiviteter för hundarna. Under filmens ca 30 minuter får vi se prov fotgående, hopp och hur man om ingenting annat funkar får en riesenschnauzer att lägga sig ned. Just nedläggandet av denna riesen drar ned kvällens största skratt i klubblokalen. Ansikten som flimrar förbi är Tage Pehrsson och Axel Hellgren och givetvis Andreasson själv.

Mentaltest.

Några filmsekvenser visar en form av mentaltest där förare och schäferhund går en promenad i Andreassons kennelanläggning när plötsligt en stor trätunna trillar ned från ett tak. Ser livsfarligt ut både för hund och förare, men vi hoppas att dåtidens figuranter hade bra tajming när de drog ned tunnan från taket.

Personspår.

En annan sekvens visar en story där mor och son är ute och går i skogen och där mamman sedan stukar foten och pojken springer hem och hämtar hjälp och får med sig grannens schäfer som sedan får spåra upp den skadade mamman.

Skyddshundar.

De avslutade klippen visar skyddsträning med bl a polismannen Sten Sture Fors och både bevakning och transporter av figurant. Även en del sökövningar visas upp innan även denna film och kvällen tar slut.

Stort Tack till Staffan Nordin för hjälp med fakta och foto till artikeln

Text och diverse bilder: Christoffer Frances